Det är en mycket spännande helg i mitt liv som jag vill presentera här. Varenda sekund var planerad och alla planer gick åt skogen. Fast det blev bra ändå. Efter en helt normal skolvecka skulle jag då jobba. Typ. Min vän Christian har ett projekt på gång som går ut på att ta hand om teckenspråkiga turister. Just nu känner jag väldigt mycket för hallon. Det är distraherande. Jag längtar till sommaren då jag kan plocka och äta hallon!

 

Ursäka sidospåret. Projektet heter Sign Guides och det finns i Turkiet än så länge, jag vet inte om det finns någon annanstans. I torsdags skulle jag gå på kurs i Amarican Sign Language (ASL) men jag blev lite sen och hittade ingen alls. Jag försökte kontakta Christian med det visade sig att han inte ens var där för han jobbade. Det skulle vara på ett hotell som jag hittade men receptionen visste inte om någon sådan kurs. Jag letade i en halvtimme och frågade Christian som inte visste och så gav jag upp och gick hem igen. Dagen efter, på fredagen, skulle vi vara i wadköping, gå på hindersmässan för att sedan gå på AfterWork på O'learys. Jag hann inte med Wadköping men gav mig av till hindersmässan för att leta efter Christian och ett gäng turkiska turister. (Jag hade fått veta att de kommit från Turkiet och ville se Örebro, senare fick jag reda på att de hade också jobbade med projektet.) Jag hittade ingen på mässan och tänkte gå hem därifrån också. Jag kikade förbi O'learys där det satt folk och tecknade vid fönstret. Inte Christian. Jag gick omkring och hittade Krille som var på mässan med sin bror och några fler. Vi gick omkring lite och ställde oss inne på O'learys för att värma oss och prata om livet. Jag lånade hans telefon för att kontakta Christian (han har ingen telefon, bara internet, jag har inget internet, bara telefon. Dålig kombo). Christian skulle komma direkt till AfterWorken, han var inte ens på mässan, turisterna fick gå där själva. Jag och Krille stod i hallen och väntade den halvtimmen som var kvar.

 

När Christian kom med sin tjej visade det sig att hans sällskap var de som suttit och tecknat vid fönstret hela tiden. (suprise? nej) Krille drog och jag, Christian och hans tjej slog oss ner hos dessa människor som visade sig vara teckenspråkslärare från skolorna i Örebro och vänner till dessa. De turkiska turisterna kom efter ett tag men satte sig först vid ett annat bord för att äta middag, sedan satt de sig hos oss. Vi hade trevligt, vi pratade och tecknade, diskuterade och skämtade.

 

Senare på kvällen gav vi oss av till Nicolaikyrkan där en gospelkör hade konsert. En teckenspråkslärare berättade att det var hennes gamla kör och hon ställde sig lite avsides och tolkade åt de döva. Det var otroligt vackert! Vi tittade på konserten och småpratade mellan låtarna. Jag lärde mig då att bokstavera mitt namn och lite till på turkiskt teckenspråk.

 

Lördag morgon var det ASL-kurs igen och då hittade jag bra som fan. De turkiska turisterna satt och åt frukost och såg när jag kom in. Jag satt mig hos dem tills det var tid att gå upp till kursen. Läraren (med min hjälp) beslutade att inte ödsla så mycket tid på mig och Christians tjej som var nya, utan mer repetera lite kort med de andra eleverna och sedan lära ut lite ord. De repeterade alfabetet och siffrorna 1-29. Alfabetet lärde jag mig, men inte siffrorna. De nya orden lärde jag mig också utan problem så det var väll bara bra att jag inte fick någon extratid. Jag och Christian skyndade iväg till slottet så fort kursen var slut och började förbereda vårat efterlängtade evangemang.

 

Vi skulle vara fyra. Vi blev två. Christian var precis klar med manuset och jag fick det en timme innan vi skulle börja. Jag hann inte titta på det dock. Slottskällaren som vi fått tillgång till hade lidit en svår översvämning någon dag tidigare men det gick att vara där nu. Tyvärr stor det avfuktningsmaskiner på borden, i hyllor och på golven. Vi fick flytta på allt sånt. Maskinerna gömdes vackert bakom hyllor och tygstycken. Det kändes som miljoner ljus behövde tändas och det blev visst min uppgift eftersom Christian inte lyckades. Jag bytte kläder lite snabbt och tänkte inte mer på det. I sista sekund kom jag på attg man nog inte hade hål i tungan på medeltiden så jag plockade ur mitt smycke och la det i min pung. Jag var medeltidskvinna, Örebro slotts husfru. Tio minuter innan allt skulle börja frågade Christian om jag var klar. Men hallå, det var jag absolut inte! Jag hade inte tänt alla ljusen och det låg saker från vår tid framme överallt. Jag skyndade som fan och hann till sist titta på manuset en stund. Christian gick upp för att välkomna gästerna. Det var CODA (Children Of Deaf Adult) som kom och skulle kolla på oss. Vad jag visste skulle de vara sex-sju stycken. Men de var dubbelt så många och några vuxna hängde på också. De turkiska turisterna och en tolk var också med. En stor skara människor.

 

Christian var uppe och jag övade på mina repliker och väntade på hans dörrknackning. Som tur var tog det väldigt lång tid innan knackningen kom. Han berättade för mig senare att det var för turisterna var sena. Jag var bara glad. 20 minuters övning lyckades jag faktiskt lära mig mina repliker på. Knackningen kom i alla fall och jag gick upp och öppnade. Jag spelade bitter och vred och jag undrar om inte barnen blev lite rädda för mig. Jag släppte in dem och så berättade jag mina vackra repliker om Engelbrekts mod och fantastiska insatser och hur vi nu skulle anfalla Stockholm och behövde all hjälp vi kunde få. Jag kom ihåg allt och sedan spelade vi alla spel och lekte med svärd och lite sådant medeltidigt. I slutet begav vi oss till västra tornet och tittade på utställningen om hut slottet kom till och hur det nyttjades. Lite innan fyra sa vi adjö till barnen och visningen var slut. Turisterna grattade oss för ett lyckat framträdande och så drog vi tillbaka till slottskällaren för att ställa i ordning allt, vi hade bråttom då. Men eftersom allt skulle gå bra så hann vi och allt gick bra.

 

På kvällen var vi och åt middag hos teckenspråksläraren som tolkade gospelkören dagen innan. Hon hade lagat en fantastisk trerättersmiddag till oss. Förrätten vad västerbottenpaj, huvudrätten var långkokt högrev och efterrätten var glass med hjortronsås eller polkagrädde. Hur gott som helst! Allting! Vi åt en lång lång middag och hade supertrevligt och pratade om precis allt. Ibland ställde vi oss upp och dansade till hennes spotify-lista "80-tal". Tyvärr innehöll den en låt med Earth Wind and Fire som jag inte gillar men i övrigt var den bra. Kul att dansa med turisterna som lärde oss hur man dansar på turkiskt vis. Till efterrätten gjordes det turkiskt kaffe som vi skulle få smaka. Det serverades i små espressokoppar och verkade himla mystiskt. Kaffekokarna spanade runt på allas ansikten, speciellt på Christians och när han smakat kaffet och sagt vad han tyckte om det så förklarade de att de hällt salt i koppen istället för socker. Det är visst en turkisk tradition som man gör mot en man som har en tjej han vill gifta sig med för att tjejens familj ska se hur macho han är ungefär. Kaffet med socker i som var som det skulle vara var mycket gott. Sumpet på bottnen var dock grymt äckligt. Så jag lämnade en fjärdedel kvar ungefär men det verkade inte vara nå märkligt.

 

En otroligt mysig kväll med alla språk blandade. Svenska, svenskt teckenspråk, turkiska, turkiskt teckenspråk, engelska, ASL, internationellt teckenspråk och gester. Mycket lustigt. Vi dansade, åt och drack. När några gick ut för att rökte följde jag med, hittade en pulka som vi åkte lite på och plötsligt uppstod snöbollskrig. Turisterna fick lära sig vad mula innebar och jag hade snö precis överallt när jag kom in igen. Men efter lite dans var det varmt igen. Jag dansade bugg med en turkisk döv man som var förvånandsvärt bra på att föra/leda/vaddetnuheter. Massa bilder togs och kontakt facebook och skype utlovades. Plötsligt var kvällen slut och alla åkte hem till sig. Jag har blivit bjuden till Turkiet för både projektets skull och privat. Hoppas jag kommer dit en vacker dag.

 

Idag åker de hem till Turkiet och jag sitter i min lilla lägenhet med Freja och ska plugga. Det blev sent igår så jag kom upp sent idag men jag tog mig i kragen och gick och handlade innan frukost. Nu har jag bloggat aldeles för länge och bodrde gå och plugga eller städa, vad som helst. Men jag har tyvärr en till sak jag behöver ta upp. Det var mycket spännande men kom lite i skymundan för den här fantastiska helgen. Nämligen Onsdagens ledsagning.

 

Vi i klassen fick åka in till stan och ledsaga sju brukare med dövblindhet. Eftersom vi i klassen är tolv personer så fick vi vara två om vissa och ensamma om vissa. Först skulle vi alla massvis av människor gå och äta lunch på en asiatisk resturang. Det gick bra men tog himla lång tid. Det var en svår grej att börja med. Jag tycker det är svårt att bara gå på en gata. Då skulle vi gå i en trång gång, med massa andra människor, bersämma mat, bära bricka, bära dricka, hålla i en kniv och en gaffel, hitta en plats, tränga in sig på den, få maten, ropa till sig rätt mat, beskriva maten rätt inte spilla. Helt omöjligt. Det var en otroligt bra övning och jag känner mig så lyckligt lottad som fick göra dethär på riktigt innan jag kanske får göra det i arbetet. Jag fick en delad dag. Först fick jag ha en brukare och efter halva tiden fick jag ha en annan. Så jag fick till och med två perspektiv på det hela. Hur bra som helst! Dessutom var den första brukaren vår egen lärare. Hon vet vad vi gått igenom och våra styrkor och svagheter så hon kunde ställa frågor som var precis det jag hade svårt för. Då kände jag mig fantastisk när jag hade rätt. Allt gick bra. Vi stötte på miljoner svårigheter men ingen dog eller skadades och vi fick bra kommentarer. Jag känner mig så himla duktig. Dövblindtolkning är verkligen min stora stora svaghet. Jag är så himla dålig på det. Men ändå gick det bra. Jag pustade ut hela torsdagen. Kände mig himla nöjd.

 

Men ja, plugg var det nu då. Och hallon. Nej inte hallon. Nu ska jag göra något annat. Här är mina åsikter, delade på internet. Ojoj. Så kan det gå!

Adjö!