Men hjälp! Jag kan bara inte bo med den där kvinnan! Varför måste hon vara så hemsk? Jag vet att jag inte har något jobb. Jag vet att jag bor hos dig, äter din mat och har dina pengar men du är mig mor, kom igen. Kan du inte bara låta mig försöka. Kan du inte bara låta mig trivas hemma i en timme eller så? Måste du börja hacka på mig så fort jag kommit innanför dörren? Inte undra på att jag aldrig är hemma. Och det ska du ju också klaga på. Och när jag väl är hemma klagar du på det. Förlåt att du födde mig vafan. Det är tur att jag flyttar till Örebro, annars hade jag säkert torterat mina vänner med min närvaro och flyttat in hos någon. Det enda som håller mig kvar hemma är min syster. Det värsta är att min mor vet det. Så när jag varit hemifrån "för länge" så säger hon att min syster saknar mig, så kommer jag hem. Och när jag kommer hem ska hon klaga på allt jag gör. Alltså jag förstår inte varför. Kan hon inte bara låta mig vara. Jag skulle säkert vara bättre om hon inte skulle klaga så mycket på mig och klanka ner på allt jag gör. Jag blir nervös och orolig när du bara säger att jag är så dålig hela tiden. Det är väl normalt? Och är man nervös och orolig är det väl klart att inget går bra! Tur att du inte var med mig i Fellingsbro folkhögskola. Jag skulle aldrig kommit in då. Men det var synd att du var i Örebro med mig, annars skulle jag kunnat vara med Martina mer och lärt känna staden som jag faktiskt ska flytta till, och inte suttit och berättat för dig vad som hände och hört på ditt tjat om hur viktigt något är som jag redan vet. Sluta suga ut all min livsglädje. Jag har jättemycket sånt. Men du lyckas verkligen suga ut precis allt. Det finns liksom en gräns för vad man orkar. Jag fick reda på att jag kom in på Södertörn idag. Jag blev glad eftersom Stockholm, där många av mina vänner bor, ligger rätt högt på listan av ställen jag vill studera på. Jag låg i sängen och var glad helt enkelt. Dels  för att jag kunde börja fundera över om jag skulle bo här eller i Örebro. Sen ringde du. Efter det samtalet var jag helt 100% säker på att jag var tvungen att flytta från stan. Måste bort från Stockholm. Måste bort från dig. Jag önskar vi kunde trivas bättre ihop. men jag kan inte bo tillsammans med någon som får mig att bryta ihop och gråta dagligen. Jag orkar inte det. hej då mamma.