Just nu känner jag mig som en miljöaktivist. Inte för att jag beter mig som en, utan för att jag tänker som en. Just nu. Jag tänker på hur onödigt mycket av det vi gör är. Jag menar... Jag skulle kunna cykla till Vällingby varje dag istället för att ta bussen. Jag skulle kunna sluta sitta vid datorn och slösurfa. Jag skulle kunna vänta lite eller handdukstorka håret istället för att använda hårfönen. Jag skulle kunna så mycket. Men mest av allt skulle jag kunna skriva ner hur jag tänker. Och kanske när jag tittar på det lite senare påverkas jag och kanske tänker så igen. Varför slösar man så mycket? Varför slösar jag så mycket? Jag lägger mig i ett bad som innehåller mer vatten än något barn i Afrika, eller var fan som helst, får dricka på en månad. Och jag blöter ner mig i det. För att sen ta en dusch och använda ännu mer vatten. Helt rent, drickbart, vatten. Jag känner mig så onödig. Jag målar naglarna, slänger bort fula kläder, äcklig mat, vatten. Jag får dåligt samvete. Det känns som man borde göra något. Något. Man. Varför ställer inte vanliga dödliga upp för varandra? Varför måste man vara superrik eller något för att bidra lite? Lite. Jag känner mig så dålig. Tänk om jag hade gett den där hundralappen till röda korset eller nåt istället för att ha kommit in på den där festen förra veckan. Men nu säger jag inte heller att man bara ska sitta hemma och sticka kläder till de fattiga hela dagarna. Men jag vill i alla fall ta tag i något och hjälpa till. Eftersom hela resten av världen finns där för mig så borde jag finnas för resten av världen också. Och se till så att ingen får det så illa som alldeles för många faktiskt har det idag.