Nej, jag festade inte för att SD kom in i riksdagen. Jag och Malin firade våra födelsedagar ihop i Lördags. Det skulle bli en stor superfest och vi skulle ha sjukt mycket folk. Hon bjöd in sina vänner och jag bjöd in mina. Hennes vänner bodde i Örebro (de flesta) och mina i Stockholm (de flesta). Festen var hos henne och Veronica i Brickebacken, en trea. Hon bjöd in typ 60pers. Jag bjöd in 97pers. Av hennes vänner kom lite över 30 och hon fick panik på mig för att jag hade bjudit in för många. "De är Stockholmare och studenter, hälften har säkert inte ens råd att komma" sa jag. Men jag hoppades såklart att alla skulle komma. Det kom två (om man inte räknar med Johan). Jag är så jävla besviken. Jag vet, ni hade andra fester och det kostade mycket och grejer, men jag fyller liksom 20 år imorgon. Jag har bara Johan att fira med och har fått typ tre gratulationer. Jag dog inte, jag flyttade. Är säkert lite överdrivet ledsen men jag känner mig lite övergiven här faktiskt. Ja, jag har fått nya vänner, ja, jag är långt borta, men det är inte så långt egentligen. En-två timmar från Stockholm. Det är lika lång tid som det tar att åka tvärs över Stockholm med kollektivtrafik. Det kostar 150-200 spänn. Vad är det liksom? 3-4 öl på krogen, 3-4 paket cigg, en middag för en på restaurang, ½kg oxfilé, en resa till mig. Men men. Så är det. Festen ja. Jag kände ingen och den verkade aldrig komma igång tyckte jag. Vi fyra (Jag, Johan och våra gäster Sebastian och Nallen) kom till festen runt nio och åkte därifrån vid 12. Johan höll på att somna på min axel och jag hade allmänt tråkigt och satt och pratade med lite klasskamrater. Musiken var låg och ingen dansade (inte för att det fanns plats för det men...) och folk satt och mumsade chips och minglade. Bra start men det brukar liksom komma igång också. Men det gjorde det ju aldrig. Så vi åkte hem och sov.