Nu blir det djupt. Johan åkte till Enköping igår och jag är ensam kvar här i Örebro. Jag tvättar klädet och lyssnar på Massive attack. Då blev jag nostalgisk och saknande. Jag saknade tiden då jag kunde hitta vänner i kulturhuset, i bågen eller i tantolunden. det kan jag nog fortfarande iofs. Men det är inte samma vänner eller samma stämning. Saker har hänt och tiden har lett oss alla in på olika spår. Några hänger kanske fortfarande ihop och är vänner efter alla dessa år. Några kan ha skaffar partner och familj. Några kanske flyttar iväg för studier. Vad kan man göra... Inget. Tiden går alltid och förändrar oss varesig vi vill eller inte. Visst skulle man vilja dra ihop "gänget" igen och ses för gamla tiders skull. Men då skulle tankarna baa gå kring de som inte var närvarade. Kanske för att de inte finns längre. Kanske för att vi alla vet att sist vi sågs var på en minnenstund eller kanske till och med på begravningen. Ingen ville ha det så. Vi ville alla fortsätta leva våra fantastiska liv även efter sådana förluster. Men det blir svårt. Lätt ibland, man glömmer, man tänker inte, man lever i nuet, har det bäst. Men ibland så minns man. Varför man inte kan träffa dem igen. Vi hade många fantastiska stunder tillsammans. Jag skulle göra om varenda liten grej om jag bara fick. Men det går inte längre. Tiden har gjort sitt och nu är världen en annan.

Det är svårt att sakna. Det är jobbigt. Inte bara att sakna någon som är bortrest eller så, utan också någon man aldrig kommer träffa igen. Men också "den tiden" man minns. Som man aldrig kommer uppleva igen. Aldrig träffa de vännerna på samma sätt. Lava är fortfarande Lava. Men jag vill inte gå dit, det är tråkigt nu. Tiden har ändrat det. Tanto är fortfarande tanto, men samma sak där. Det är anorlunda. Jag saknar. Inte på det bra sättet som nostalgi. Men på det dåliga sättet; tankar om död.
Hejdå