Först var jag kall men sen var jag het, först sa jag nej och sen sa jag ja därefter blev allt som det skulle va'"
Men nu då? Vad hände sen? Nej, inte i låten, jag menar på riktigt. Nu är vi där vi är. Jag i Öret och ha är i Enköping. Jag saknar. Det är inte så långt bort men eftersom han är så upptagen på dagarna så spelar det nästan ingen roll var han är eftersom jag ändå inte får träffa honom förrän han kommer hem. Och det gör han ju bara på helgerna, oftast.
Men det gör ju bara så ont. Jag Älskar när han kommer hem efter att jag har saknat så mycket. Men jag hatar verkligen när han åker igen. Han är ju här aldeles för kort. Jag skulle vilja ta en månad ledigt från precis allt och bara vara med honom konstant.
Och sen vill jag ta en till månad ledigt från typ allt för att rita också. Åh! Jag har så mycket ideer i mitt huvud och jag vill verkligen få ut dem. Och så vill jag lära mig mer och blir bättra och jag känner lite att om jag övar nu så, om jag sätter mig i en vecka och bara ritar tror jag att jag skulle komma ett stort steg framåt. Det känns som om det är nu det gäller. Nu kan jag. Och jag vill verkligen. Men jag vet inte vad jag ska göra med min vilja. Jag har ju min utbildning också. Den tar ganska mycket tid.
jag har så mycket ambitioner, jag vet inte var jag ska göra av dem. Åhåhå. Tänk om jag hade massa pengar då skulle jag öpppna en studio (kollar på Cut & Tell) ooooch ha en atelje ooooch en garderob och massa tiyer så jag kan sy egna kläder ooooch ett mysikrum med en flygel! Ooooch tusen andra saker! Och så ska man ju vara så politiskt aktiv också. Och jag har nog bara en enda åsikt som jag brinner för och om man kunde åtgärda den med pengar då skulle jag göra det. Min åsikt; sluta kriga nu för fan! Skada inte oskyldiga. Skada gärna ingen alls men... Det är kanske för mycket begärt. Men vad ska man göra? Jag vill gärna ha en värld där alla trivs och har det trevligt och har sex utan att hata varandra och där alla kan ha den empati som krävs för att fatta vad man ska göra och inte göra. Det är inte så jävla svårt. Dessutom skadas jag som (jag tror jag har för mycket empati i kroppen) ser på nyheterna och varje jävla dag är det något nytt och jag får fysiskt ont av att se alla dessa människor som råkar illa ut. Jag förstår inte vad någon kan vinna på det. Jag förstår inte varför man inte bara kan visa kärlek och vara snäll och grejer. Fatta om man är världens mest kärleksfulla person... då skulle man ju bli miljonär för att så många skulle älska en. Man kanske inte skulle få pengar bara för att någon tycker om en men man lär väl i alla fall få kärlek av människor och det kommer man jävligt långt på. Om man däremot lever på hat så är det hat man får tillbaka och det vinner man ju inget med än hat på. Värdelöst. Så min fina uträkning om hur man lyckas i världen har ni här, enkel och bra. Kärlek, inte hat. Så! Skrid till verket puppets! Jag önskar verkligen att det finns fler som tänker som jag. som också vill ha kärlek i världen. För mig känns det som en självklarhet. Men... alla är ju itne som mig. tyvärr.
Men ja, min kärlek till min man var det allt började med och det är otroligt hur människor kan vara så onda som de är idag när det finns en sådan fantastisk kraft som kärleken. Åh vad kliché jag lät nu men det är faktiskt sant. Ibland känner jag att mat och vatten är onödiga när man har denhär fantastiska känslan. Och jag gottar mig gärna i den så mycket jag bara kan. Och bara borra in min näsa i hans hår när han är hemma sitta bravid och vila huvudet på hans axel, gå armkrok en kylig dag och såklart ha picknick på en äng i solen. Den underbaraste känsla som finns är den han ger mig och jag hoppas vi varar för alltid.
Oj det var mycket prat om mycket olika saker men nu ska jag gå och lägga mig och gå upp tidigt som fan imorn och hoppas jag hinner träna och duscha innan jag ska bowla. Hoppas dethär blir starten på en ny period av aktivitet i bloggen, annars får man skälla på mig, det brukar bli lite fart då. Kärlek till folket!
Pusshej!